Välkommen till Seglarfilm.se

Senaste inläggen

Vill du se alla blogginlägg klicka på ”Blogg” i menyn ovan.

  • 3 augusti, 2016 pactor

    Vart tog nuet och den fria tanken vägen?
    Litorina ligger ankrad i hjärtat av Brisbane. En storstad på nästan 2 miljoner invånare.
    Att påstå att den civiliserade människans handling och tanke är fria, kan knappast vara mer fel. Illusionen av att tanken är fri är självklart helt rätt men dock bara en illusion.

    Hur ska man kunna ha en enda fri tanke i en civilisation som denna? Det första som slår mig är att det fria tempot som mina yachtarben bär mig fram på, är alldeles för långsamt. Jag hinner lite mer än halva övergångsstället innan den röda gubben börjar blinka ilsket och nedräkningen börjar 10,9,8,7…

    Hitintills har jag klarat mig bra, men att ständigt behöva möta en röd herr gårman eller för att inte uppröra feministerna, hen gårhen alternativt herr gårhen, tyder trots allt på att jag gör något fel. Jag är inte fri. Man behöver inte vara speciellt intelligent för att räkna ut det felaktiga i mitt beteende. Jag går för långsamt helt enkelt. Med andra ord är jag ännu inte tränad i civilisationens agility.

    Mitt eget ”nu” räcker inte till då jag enligt den civiliserade normen redan borde varit någon annanstans, det vill säga i framtid på andra sidan trottoaren. Inget hundgodis i världen kan få mig att vara en duktig vovve och öka tempot. Snarare får jag lust att bara lägga mig ner för att trotsa den blinkande överheten ”ligg duktig vovve”. Men vid närmare eftertanke är det såklart inget realistiskt beslut.

    Jag vandrar vidare i denna metropol och översköljs av kommersiella budskap. Det är reklam överallt, jag är inte fri. Jag vågar påstå att det är totalt omöjligt att inte påverkas av denna propaganda. Visst kan man säga – ”Mig lurar de inte eftersom jag aldrig läser reklamskyltar”. Men det är tyvärr bara ett sätt att lura sig själv. Vår fantastiska ”dator” tar in all information för att sedan katalogisera och filtrera till färdiga tankepaket som i slutändan onekligen gynnar kapitalet, jag är inte fri. Hitintills har jag bara sett en människa gå fri från allt detta. Han försvarade sig med en vit käpp och svarta solglasögon, han går fri.

    Eftersom denna yachtare ännu inte har pott tränat klart, gör jag ännu ett konstaterande i denna civilisationens sköra tid. Kapten är trots allt sitt gnäll inte emot utveckling och framsteg, jag älskar teknik eller rättare sagt har gjort det fram tills helt nyligen.

    I alla storstäder bor och lever massor med människor. Oftast är det liv och rörelse där många människor är samlade. Det är ordet att leva som jag reflekterar över. Jag tänker tillbaka på Fiji och livspulsen där. Där var det vanligt att människor argumenterade, gestikulerade och skrattade tillsammans. Det erbjöds även intima tjänster av en äldre herre som gick under namnet ”Turkisk Gigolo”. Kort sagt, på Fiji lever man något som kallas för livet, alltså är man fri.

    Här i Australien är det däremot en annan livsåskådning som tycks råda. Här finns man till. För att inte överdriva denna krönika har jag under flera dagar fört statistik i denna kuliss som kallas Brisbane. 70 % av fotgängarna är fullt sysselsatta med sina mobiler och det gäller även om de som går i sällskap.

    Alla tittar ner på sina skärmar och ut i den eviga cyberrymden. Vad är det för fel på att försöka uppleva nuet. Så i denna civilisation går en stor del av befolkningen runt i en fantiserad framtid eller i en nyss nonchalerad nutid även kallad dåtid. Alla går på led och ingen sticker ut. Det känns som att denna segling kanske egentligen inte har varit en segling, utan vi har kanske legat i kryptosömn under många herrans år. För inte kan väl ett samhälle förändras så pass mycket under så kort tid?

    Jag kan bara beklaga denna zombiefiering. Hur det onormala plötsligt blivit normalt och dessutom gått så många förbi? Herrarna på pyramidens topp har gjort ett excellent jobb. Det är bara att gratulera till en lyckad och väl genomförd plan.
    Nu är detta såklart ingen nyhet eller upptäckt som en vresig och bakåtsträvande kapten vill ta åt sig äran för, utan det är snarare en sorglig betraktelse av en tid som är ur led.

    På vägen till båten går jag igenom den botaniska trädgården. På en bänk sitter en mamma med sitt ammande barn. Barnets stora blå ögon försöker ivrigt få kontakt med sin mamma. Mamman däremot har för stunden inte tid att vara i nuet, då hon har hela sin uppmärksamhet riktad till sin mobiltelefon. Kanske läser hon om andra människors mer spännande liv? Eller vad som händer runt om i vår värld. Oavsett vilket, har kvinnan ingen tid att vara i nuet, i alla fall inte just nu. Det kanske hon kan vara lite senare när hon längtansfullt tittar tillbaka på bilderna på denna underbara parkdag tillsammans med sitt eget lilla mirakel. En dag i parken som självfallet numera finns på Facebook och inväntar en massa ”likes”

    Om detta är priset för tekniken så kan jag tänka mig att gå tillbaks till fast telefoni i kopparkabel och uppslagsverk på biblioteket.

    När den transamerikanska järnvägen genom det Stora landet i väster var klar, var det många som sa att detta var början på världens undergång, de skulle bara veta hur rätt de hade.

    Solen är nu på väg ner och jag glider med tidvattnet tillbaka till Litorina. Det är samma vatten som vi en gång för länge sedan kravlade oss upp ur och som då kallades för evolution.

    Drömmen känns obehagligt verklig. Jag står framför Morpeus som säger att jag är the ”chosen one”. I sin hand har han ett rött och ett blått piller. Om jag väljer det blå pillret blir allt som förut. Om jag däremot tar det röda pillret kommer jag att få reda på sanningen.
    Jag har sett Matrix ett flertal gånger, så jag vet vad som förväntas av mig. Även i drömmen är jag en indoktrinerad och väluppfostrad medborgare, så valet är för mig övermäktigt.

    Till sist tänker jag på uttrycket: att äta kakan och ha den kvar. Att jag trots allt kan få reda på sanningen, och samtidigt leva lyckligt kvar i lögnen. Jag kan se skräcken i Morpeus ansikte när jag sväljer båda det röda och det blå pillret. Allt blir svart, jag är fri….

     MatrixBluePillRedPill (1)

  • 31 juli, 2016 pactor

    Australien!
    Vi glider fram för motor på ett spegelblankt Moreton Bay. Månen har ännu inte kommit upp men himlens alla stjärnor håller ett vakande öga på oss. 20 distans föröver ser vi den upplysta skylinen av Brisbane som väntar på oss. Av tullen har vi fått besked att det går bra att angöra mitt i natten. Det enda krav de har är att vi lägger till vid karantänsbryggan och stannar kvar ombord.

    Vi har tur. Tidvattnet är med oss, vilket innebär en extra skjuts på 2 knop när vi går in i floden.Trots bra sjökort och en AIS är det inte helt lätt att navigera i denna sena timme. Kay och jag försöker reda ut vad det är som skymtar en bit bort. Några minuter senare upptäcker vi ett fartyg som kommer fram i den mörka natten. Ett mötande fartyg som är ca 200 meter långt! Den har varken navigationsbelysning eller AIS inkopplad, vilket känns väldigt obehagligt.

    Fartyget håller dessutom ut till babord i mötande färdriktning. Det gör att det inte är någon plats till oss som håller styrbord i farleden. Med en medström på 2 knop tar det trots allt stopp när Litorina är först med att trampa Australiensisk mark strax utanför den gröna markeringen.

    Efter denna otäcka incident lägger vi slutligen tryggt till på Q bryggan i River Gate marina. Det är onekligen två stolta seglare som firar Litorinas slutliga destination på den södra hemisfären med Gammeldask och en kall pilsner.

    Seglatsen mellan Fiji och Australien är en sträcka på 1500 distans. Bitvis var det en mycket blöt segling. De sista dagarna hittade några fräcka vågor sin väg ner i sittbrunnen och såg till att inget klädesplagg var torrt.

    Att det dessutom blev stopp i toaletten när det var som obekvämast ombord är en historia som vi tar en annan gång. Jag är väldigt tacksam över att vi kunde ta oss hela vägen till Australien utan att behöva gå in till Nya Kaledonien. Då hade jag nämligen legat där ännu och väntat på ny besättning.

    Jag vill tacka dig, Kay, ännu en gång för dessa sjömil som du gav din semester till. Och som jag sa redan på Fiji att när du i efterhand kommer tänka tillbaka på denna segling, kommer den trots allt vara ganska bra eller varför inte, helt fantastisk!

    En blöt segling

    En blöt segling

     

    Hårda bud

    Hårda bud

    Äntligen framme!

    Äntligen framme!

  • 19 juli, 2016 pactor

    19/7   06:00 UTC
    Några ord från den salta gasten:
    Så var man ute på det stora havet igen, vi har varit ute i sju dygn nu och kroppen har börjat acceptera att vara i konstant rörelse igen, med en hel del blåmärken och träningsvärk som följd. Tur var att vi behövde skjuta upp avfärdsdagen, jetlagen och ett betydligt varmare klimat fick mig och undra vad jag givit mig in på.

    Nåväl nu är vi lite drygt halvvägs till Brisbane, i skrivandes stund har vi 590 nm kvar och med lite god vilja och tur med vindarna skulle vi kunna angöra runt 26-27/7 vi får se vad som bjuds, prognoserna ändras lite hela tiden. Just nu seglar vi på norrsidan av ett högtryck och har en lätt vind in på barbord. De närmsta två dygnen kommer vinden att gå ner så att vi troligen kommer att behöva gå för motor.

    Allt flyter på och vi försöker få dagarna att gå så fort det går, nattvakterna löser av varandra och månen är full där den lyser upp vägen mot Australien.

    Lev väl
    Kay

  • 10 juli, 2016 pactor

    Turkisk yoghurt
    Nu kanske ni undrar om det finns turkisk yoghurt på Fiji. Så är inte fallet men mannen som poserar på burkens framsida finns dock livs levande här i Nadi.

    När man reser med barn möter man vanligtvis trevliga och hjälpsamma människor överallt. Det är nästan som att ha ett VIP-kort till världens olika hörn. Ett VIP-kort där man dessutom går ofredad i sin egen lilla familjebubbla.

    Nu, utan barnen, är det dags för den ensamme kaptenen att ta bussen till Nadi. Självklart känns det tomt att strosa runt i staden utan familjen. Under alla år som vi har varit ute är det inte många ärenden som jag har utfört på egen hand. Alltså, har vi gjort det mesta tillsammans.

    Äntligen är det dags för mig att stiga av från en kokande buss, dock utan mitt VIP-kort i bakfickan. Knappt hinner jag ta några steg innan dagens första hjälpsamma person kommer i min väg. Mannen undrar om jag vill köpa lite ”röka”. Jag avfärdar erbjudandet genom att svara artigt men bestämt att jag tyvärr inte röker efter kl. 11 på förmiddagen (klockan visar nu kvart över 11). Han studerar mig länge och väl innan han förstår att jag driver med honom. Då brister han ut i ett långt och hjärtligt gapskratt innan han lämnar mig åt mitt öde.

    Vid middagstid är det vanligtvis som varmast, därför väljer jag att gå in i en av butikerna för att svalka mig. Men att strosa runt på egen hand är uteslutet. Jag erbjuds snabbt hjälp av olika försäljare. Även om jag tackar artigt nej, blir jag återigen tillfrågad kort därpå av samma personer. Det kallar jag service i alla hösta grad men som svensk kan jag inte låta bli och undra om det är olagligt att hjälplöst strosa runt på egen hand.

    Nu återstår bara grönsaksmarknaden, två kvarter bort, innan det är dags för bussfärden hem. Marknaden sjuder av liv och rörelse och det är där jag plötsligt får jag syn på honom, ”Herr Turk”. Han står där livslevande mitt framför ögonen på mig. Mannen har ett stort yvigt gråvitt skägg som ramar in hans fårade ansikte. Jag lägger märke till att han håller något hårt i sin hand. Mitt undermedvetna ser plötsligt en burk svalkande yoghurt som han vänligt lyfter upp mot mig. När jag dock återvänder till verkligheten är det en grå plastburk av okänt ursprung som dinglar framför mig. Jag förstår att det går alldeles utmärkt att stoppa några överblivna slantar i den.

    Till min besvikelse inser jag att det inte alls är den i Sverige så välkända herr Turk, utan en gammal och fattig man bland många andra. Numera är det inget ovanligt att man stöter på tiggare runt om i världen, däremot brukar man slippa följande händelseförlopp om familjen hade varit samlad.

    Herr Turk påkallar min uppmärksamhet och det är då jag upptäcker att han givetvis saknar alla tänder. Han är väldigt lågmäld och jag har svårt att förstå honom. När jag till slut äntligen uppfattar vad den gamle har att säga, kan jag inte låta bli och undra om jag har hört rätt. Han berättar nämligen att han trots sin höga ålder fortfarande är väldigt duktig på att …………..

    Här står jag i den stekheta solen framför marknaden och pratar med en person som rent av kan vara världens äldsta gigolo. Ja, vad säger man? Variationerna är stora i herrens hage och minnen som dessa kommer jag aldrig att glömma.

    Tyvärr,  kommer han aldrig att få vetskap om att han redan är en välkänd person, som finns i varenda kyldisk i vårt avlånga land. Men bli inte förvånade om ni numera även hittar ”Turkisk Gigolo” både som naturell-och ekologisk yoghurt.

    Visa foto i meddelande

  • 5 juli, 2016 pactor

    Happyland
    Jag har av någon lustig anledning fått låten ”Happyland” med Amanda Jenssen i mitt huvud och för stunden vill den inte sluta spela.

                                    ”Night lingers on, we’ll be safe until dawn
                                                       in the happyland
                               As the night lingers on, we’ll be safe until dawn
                                                       in the happyland”

    Låten handlar om att ha ett tryggt ställe att åka till när tiderna är jobbiga. Och det är just en resa till detta land, som denna bloggen ska handla om.

    Vanligtvis förknippas en resa med förväntan, glädje och spänning. Det blir dock inte så denna gång för familjen. Inför hemresan inhandlas tre gigantiska resväskor och därmed lyckas vi packa ner 3 x 30 kg av vårt liv.

    Trots att den långa flygresan går bra är det en trött trio, både kroppsligt och själsligt, som landar i Köpenhamn denna gråa, kalla sommardag. På väg till färjeläget är det dags för de nyinköpta väskorna att bekänna färg. Alla som har åkt mellan Helsingör och Helsingborg vet hur lång denna sträcka är innan man går ombord färjan. Efter endast några meter visar det sig att de kinesiska hjulen redan har uppnått sin designade livslängd.

    Där går min älskade familj halvt rullandes, halvt släpandes på sammanlagt 110 kg bagage samt 10 kg var i respektive ryggsäck. Den långa flygresan har inneburit endast några få timmars sömn, vilket gör att de är väldigt trötta. Oliver är nära att trilla ihop av utmattning när han som bäst kämpar med 2 tunga resväskor vars friktionslösa hjul är ett minne blott.

    Det är såklart ingen som hjälper till, snarare är sura miner för att de går i vägen. Det sägs att det brukar vara det första intrycket som stämmer och jag kommer att tänka på följande uttryck: Sköt dig själv och skit i andra. Jag hoppas dock att jag har fel.

    Detta välkomnande möter mina kära på vägen till vårt Happyland. Dimman ligger tjock och alla tycks navigera endast med dimljus och mistlur.Till vilken insikt dessa varelser kom när de tog sig förbi denna bedrövligt långsamma trio, kan jag bara spekulera i. Kanske var det att aldrig köpa billiga resväskor, ty där rullar inte hjulen.

    Amandas fortsätter att sjunga i mitt huvud men denna gång får jag rysningar i refrängen.

                                     ”Night lingers on, we’ll be safe until dawn
                                                        in the zombieland
                                As the night lingers on, we’ll be safe until dawn
                                                        in the zombieland.”

     

     

  • 1 juli, 2016 pactor

    Herrens vägar äro outgrundliga
    Det är nu hög tid att segla från Fiji för att hinna till Australien och vidare mot Sydafrika. Men den senaste tiden har livet valt att gå åt ett annat håll. Vi är nu tyvärr tvungna att se oss om efter andra möjligheter, eftersom vi behöver åka hem till Sverige.

    Den senaste tidens hälsotillstånd ombord måste tyvärr undersökas vidare. Ödet, kosmos eller herren med skägg, oavsett vilken definition vi än väljer går livet åt det håll det själv vill. Efter mycket funderande i olika banor hur vi ska göra framöver, lutar det åt att vårt seglingsäventyr slutar här. Det får dock inte förväxlas med livets äventyr.

    Vi har haft förmånen att plocka russinen ur kakan under tiden vi har varit iväg. Under alla år som vi förberett oss för resan är det trots allt Söderhavet som har varit det stora målet. Tillsammans har vi haft möjlighet att spendera mycket tid bland dessa vackra atoller och turkosa laguner. Oliver och Cassandra har dessutom gått i skolan på Bora Bora, vilket i efterhand känns nästan overkligt.

    Då vi även har korsat både Atlanten och Stilla havet kan Oliver med stolthet bära sina röda byxor när han vill.

    Privilegiet med långsegling har varit att ligga i snigelspåret. Vi har många gånger blivit omseglade av andra långseglare som mer eller eller mindre har slitit ut sina ankarspel.
    Att kvalitet är bättre än kvantitet kan inte vara mer sant. Vi har under resans gång verkligen levt upp till detta uttryck med råge. Vi har spenderat längre tider på obebodda eller mindre befolkade ställen som har varit en upplevelse vi aldrig vill var utan.
    Talesättet att grannens gräs alltid är grönare eller snarare att lagunen alltid är turkosare på nästa atoll, är ett ordspråk som aldrig har fått mönstrat ombord Litorina.

    Vad gör vi nu halvvägs runt jorden med vår älskade Litorina? Tankarna har varit många och långa. Att svika vår trygga familjemedlem finns inte med på listan.
    Den första och kanske billigaste tanken vore att jag tillsammans med besättning seglar hem båten. Men vid närmare eftertanke är det dock inget lockande alternativ. Seglingen hem skulle innebära ytterligare 15 månader innan hela familjen åter är samlad. Så länge kan jag inte vara ifrån mina älskade.

    Kanske finns det någon annan därute som vill ha ett äventyr och segla hem båten till Sverige? Men om man ska låna ut sin trygga och stabila kvinna, ”Litorina” till okända måste man nog vara född till inuit, enligt mig. Så även detta alternativ är numera struket.
    Att adoptera bort Litorina till en ny ägare har vi funderat över. Efter en del realistiska beräkningar inser vi att pengarna vi skulle få för henne skulle som bäst räcka till en begagnad badanka i våra hemtrakter.

    Alltså, återstår endast ett alternativ. Litorina har i många år legat vid bryggan på Råå och berättat för sina båtkompisar att hon en dag ska segla jorden runt. Det löftet kommer vi att infria henne. Hon har kämpat på bra under resan och har vid ett flertal tillfällen visat sig klara havet mycket bättre än sin besättning. En tryggare och stabilare båt i hennes storlek är nog svårt att hitta.

    Inom kort kommer därför Kay, en ”salt jordenrunt seglare”, mönstra på Litorina för att segla med till Australien. Sedan påbörjar Litorina sina 37 dagars långa sjöresa från Brisbane till Hamburg. Denna gång ska hon bara njuta och koppla av. Att få åka 1:a klass som däckslast på ett fartyg den sista biten och dessutom med bästa utsikt är hon väl unnad. Därmed kommer detta seglingsäventyr inte vara till ända förrän Litorina åter ligger tryggt förtöjd vid sin brygga på Råå.

    Under tiden sitter jag här på en tom och öde båt och tänker tillbaka på vår fantastiska resa. ”Litorina seglar till Söderhavet”, vilket äventyr! Det har givetvis inte alltid varit lätt, men det är så livet är. Den största belöningen på resan har varit att livets svets har fogat oss samman på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

    Detta gör att jag nu kom att tänka på följande ordspråk: Det enda man ångrar i livet är de saker som man inte har gjort. Vad kan vara mer sant? Att stå där vid sin livs sista solnedgång och ångra sig kan inte vara roligt. Nu återstår bara att sätta sig så bekvämt det bara går i livets båt, och se vart ödets strömfåra tar oss.

    To be continued…

    P1140477

  • Kanske vår sista öde ö 21 maj, 2016 pactor

    10 dagar i Savusavu gör att vi känner oss mätta på stadslivet. Fronten har dragit förbi likaså de tunga grå regnmolnen. Vindarna börjar stabiliseras och det utlovas en lagom bris från ost , det passar oss bra. Vi väljer att segla till Namava, en liten öde ö i Great Astrolabe Reef. Seglings förhållandena kan inte vara bättre, en jämn vind för Litorina fram i god fart. Inga tvära kast i båten, ingen sjösjuka. Allt är lugnt och stilla.

    Vi angör ön dagen efter. En härlig liten strand med några fåtal palmer välkomnar oss.
    Vi tvekar inte länge utan ankrar upp framför denna underbara vy. Inte trodde vi att det fortfarande går att hitta öde ställen så här nära civilisationen. Vi känner oss hemma på sådana här platser och trivs bäst med att ”bara vara.” Himlen är underbar blå och snorklingen erbjuder många fina färgglada fiskar.

    Men det är lite smolk i bägaren, vi har lite hälsoproblem ombord. Vi vet inte riktigt vad anledningen är, detta gör att vi måste segla tillbaka till civilisationen för att uppsöka en läkare.

    Namava

    Namava

  • En tur i det gröna 11 maj, 2016 pactor

    Vi är ute i god tid för att få plats på bussen till Labasa. Det är en resa på 2, 5 h enkel och då vill man inte gärna stå upp. Men vi behöver inte oroa oss. Det finns gott om plats när bussen äntligen startar sin tur.

    Till skillnad från där hemma kan man fortfarande lösa en biljett direkt från busschauffören. Enkelt och smidigt . Chauffören river av en liten gul pappersremsa och räcker över det till oss. De biljetterna som resenärer inte vill ha skrynklas ihop och hamnar rätt ut på vägen.

    Trafiken avtar när vi långsamt lämnar Savusavu bakom oss. Labasa ligger på den norra sidan av ön, vilket gör att bussen måste ta sig tvärs över bergen. Det går väldigt långsamt uppför de branta backarna, inte mer än 40km/h. Ibland måste man nästan hålla i sig för att inte rulla baklänges. Utsikten däremot är fantastisk. En grönska utan dess like. När vi når högsta punkten är det som himlen öppnar sig. Regnet vräker ner och vindrutetorkarna har ingen chans hinna med. Vi kör in i de låga molnen och mer regn är på väg över oss.

    När vi väl är framme i Labasa efter den långa och skumpiga turen tittar solen fram och vi känner oss helnöjda med färden.
    P1140447-001

  • Savusavu 1 maj, 2016 pactor

    Vi hissar gul flagg och lägger oss på en boj i Savusavu. Hela natten har vi seglat för bara riggen främst för att angöra i dagsljus men även för att slippa betala övertidskostnader i samband med inklarering. Trots att myndigheterna kommer ut till båten i 3 olika omgångar går inklareringen smidigt. Vi får dessutom veta att Litorina är den första båten för säsongen.

    Savusavu är en trevlig liten stad. Utbudet är avsevärt mycket bättre än på Vavav ´u, vilket vi är tacksamma över. Orkanen Winston, den näst störste orkanen i Söderhavet i modern tid, har åstadkommit mycket förödelse. En del av strandremsan har försvunnit, Waituis brygga är helt bortsliten, båtar ligger fortfarande på land och odlingar har förstörts. På marknaden är utbudet därför väldigt minimalt. Varken bananer, papaya eller paprika syns till. Det återstår endast olika örter, pak choy och jams. Den främsta anledningen till att vitkålen kostar så mycket som 32kr/kg är nämligen att den måste importeras.

    Den sedvanliga hälsningsfrasen är ”bula” och fijianerna hälsar glatt på oss vart vi än går. Snabbt vänjer vi oss vid detta, så pass att en dag när en överviktig man hälsar, slinker en ny hälsningsfras ur kapten nämligen: ”bulle” .

    Savusavu kan likställas med Falmouth väderleksmässigt. Sedan vi knöt fast oss i bojen har det regnat mer eller mindre varje dag. Himlen är ständigt grå och solen lyser med sin frånvaro. Men det är inget att hänga läpp för. Under tiden passar vi på att bekanta oss med Savusavu, njuta av marinans varmduschar ( vilket senast var för 2 år sedan i Panama) och undersöka möjligheten att ta en busstur till Labasa, öns största stad på norrsidan.

  • 25 april, 2016 pactor

    Bula Fiji
    Allt är sjöstuvat och klart inför vår nästa seglingsetapp på 430 sjömil. Orkanen Zena håller nu till på den södra ön Tongatapu och är inte starkare än en kategori 1. Prognosen lovar sydostvindar mellan 20-25 knop. Med tanke på våra ”frekventa” seglingar förbereder vi oss med var sitt sjösjukeplåster. Vi vinkar adjö till våra belgiska vänner på Florestene och lämnar Neiafu bakom oss.

    Det är vid sådana tillfällen som man undrar var tiden tar vägen. Vi valde att spendera orkansäsongen på Vava´u. En underbar skärgårdssegling utan dess like. Om man gillar stilla ankringar och lågsäsong med få båtar är Vava´u en utmärkt plats att ”bara vara” på.

    Men inget varar för evigt och en kort stund efter att vi lämnar de lugna vattnen bakom oss får vi bekänna färg. Alla ombord ser mer eller mindre bleka ut. Det beror på att vågorna kommer kors och tvärs, förmodligen rester från Zena. Spannarna åker fram och alla offrar till Neptun.

    Seglingsdagarna avlöser varandra. Alla kommer in i rutinerna ombord. Oavsett hur gropig sjön är måste man laga mat. Och med regelbundna måltider kan man begränsa sjösjukan. Barnen läser mycket och tittar på film. På eftermiddagen myser vi med onyttiga chips. Men ack så goda!

    Vi piggnar till när det rycker till i kroken. En rejäl guldmakrill blänker till i solen. Den kämpar tappert för att komma loss men tycks inte ha turen på sin sida. Vi däremot väntar otåligt tills den är så pass utröttad att vi kan ta den ombord. En härlig fiskmåltid står givetvis på menyn denna kväll och likaså en välfylld frys.

    Den 4:e dagen ser vi Fijis näst största ö, Vanua Levu, i horisonten. Alla ser vi framemot att komma iland och upptäcka vad staden Savasavu har att erbjuda.

    Mums!

    Mums!

Avkopplande ankring

Avkopplande ankring