Fiji, here we come!
Efter 6 månader i Vava´u är det dags att segla vidare. Vädret ser mycket bra ut med en jämn och fin passadvind på ca 20 knop. Dessutom går visumet ut, vilket medför att vi blir tvungna att lämna Vava´u oavsett om vi vill eller inte.

Dagen vi ska ge oss iväg är en blåsig dag. Det är mulet och regnskurar löser hela tiden av varandra. Vindsnurrorna viner dovt i bakgrunden. När jag ska knyta loss från bojen är det en känslosam stund då jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till den. Med försiktighet släpper jag i den lösa öglan i vattnet och vinkar till pappa att köra.

Vi lämnar Neiafu bakom oss samtidigt som solens första strålar lyser upp den lilla byn.
Vi passerar infarten och seglar ut i den vackra skärgården som vi har gjort så många gånger tidigare. En stund senare går vattnet i en mörkblå färg och plottern visar 3000m djup. Vi är ute på öppet hav igen!

Havet är gropigt och vågorna kommer från alla håll och kanter efter fronten som har passerat. Det råder sjösjuka ombord och hela familjen spyr som kalvar. Kan det bero på att vi inte seglat på 6 månader? Eller är det den gropiga sjön? Kanske det är båda två? Medan jag sitter bakom relingen och tittar ut mot horisonten, lovar jag mig själv att aldrig sätta mig i en segelbåt igen då vi kommer hem till Sverige. Vädret tycks dock in påverkas av sjösjuka och framåt eftermiddagen tittar solen fram.

Under andra och tredje dagen händer inte speciellt mycket. Sjösjukan har istället ersatts av skrangliga sjöben. Även sjön har lugnat sig och Litorina glider fram i 6 knop. Fören skär vattnet vackert och lämnar efter sig långt vitt skum som smeker båtens skrov. Eftersom det inte händer speciellt mycket står läsning och film högt på schemat för både Cassandra och mig.

En av dagarna slänger vi i fiskekroken och får napp efter några timmar. Efter lite kämpande får jag upp en ung tonfisk som inte väger mer än 2 kilo. Vilken otur, tänker jag och släpper tillbaka den lilla firren. Istället ber jag dock till Neptun att ge mig någonting stort, i gengäld. 15 minuter senare nappar det igen! Denna gång är det väldigt tungt och det går inte att dra in en centimeter på linan. Därför låter jag fisken ligga i en halvtimme tills den är nästintill död. (Jag vet att detta inte är någon sport, men om jag ska få upp fisken är detta enda möjligheten).

En stund senare är fisken uttröttad och ligger vid badbryggan. Det är en 20 kg guldmakrill och när jag ska ta lyfta ombord den behöver jag pappas hjälp. Tillsammans lyckas vi få den ombord och tackar fisken för alla goda måltider vi kommer att ha framöver.

Den fjärde dagen, dagen vi kommer fram, vaknar jag tidigt. Vädret är busigt och tunga regndroppar träffar mig i ansiktet då jag tittar ut. Klockan är åtta på morgonen och ön är bara några distanser bort. Stora gröna åkrar täcker bergsluttningarna och i morgonljuset ser det verkligen exotiskt ut. En stund senare rundar vi revet och kör försiktigt in i Savu Savu, staden som vi ska till. Vi knyter fast i en boj och stänger av motorn. Det blir tyst, men vinden och trafikbuller hörs ändå. Jag går ner och öppnar upp båten, för att sedan lägga mig ner och njuta av stillheten som råder.

Mums!

Vilken fångst

En stark front
Nu är det åter dags att oroa sig över vädret! Ett lågtryck snurrar uppe vid Vanuatu och dess förutspådda bana är att gå över Fiji, Tonga och Nuie. När detta konstiga vädersystem passerar, lovar Gribbfilerna att det ska bli mycket regn, upp till 20 mm i timmen under de kommande dagarna. Denna front ser ut som ett sicksackande mönster på väderkartorna och på flera ställen lovas vindar med vindbyar upp till 60 knop. Detta är inte så värst mycket, men om lågtrycket skulle fördjupa sig och vindstyrkan öka, skulle det bli läskigt. Dessutom finns det två andra stora lågtryck i jämnhöjd med Nya Zeeland. Mellan dessa finns ett litet vakuum där lufttrycket är lägre än 1000 pascal. När dessa två lågtryck går i en ostlig riktning, flyttas även det lilla tomrummet som drar till sig fronten och bestämmer dess bana.

Lågtrycket som nu snurrar vid Vanuatu kommer att dras till vakuumet, då låga lufttryck dras till anda lägre lufttryck. Lågtrycket, fronten, kommer att gå i en sydostlig riktning, vilket innebär att de starka vindarna kommer att träffa de tonganska öarna. Vi kommer därför att flytta tillbaka till vår orkan mooring och sedan vänta på bra väder. Därefter ska vi segla till Fiji och cruisa runt bland dess vackra öar.

Avgaskröken
I och med att det finns en stor spricka i avgas kröken är vi tvungna att beställa en ny. Mekanikern tar kontakt med motoraffärer världen över och får samma svar:
”- Tyvärr, har vi inte de delar du söker till en motor från 1984. ”
Det är en ganska dyster stämning ombord. Vi kommer slutligen kommer fram till en genial idé som är ganska svår genomförd: Vi får bygga vår egen avgaskrök!

Detta projekt är väldigt krävande men ett måste om motorn ska kunna fungera igen.
Till att börja med letar pappa upp delar som vi redan har på båten. Vi har tur och hittar en böjd krök i rostfritt. Det är denna som kommer att bli själva kröken på avgasröret. Dessutom finner vi en tjock metallplatta och även andra rostfria rör.

Till att börja med kapar pappa den tjocka rostfria metallplattan i två delar. Därefter borrar och slipar han tills de får var sitt hål. När vi sedan sätter ihop de båda delarna bildar de ett perfekt hål där avgaserna ska passera. Därefter svetsar han ihop de båda delarna som kommer att sitta direkt på den varma motorn. I denna platta borras sedan med svårighet 6 hål som kommer att hålla fast avgaskröken på motorn.

Det böjda röret svetsas sedan på plattan. Sedan borras det ett hål där kylvattnet ska komma in. Hela denna process sker på två dagar. När vi slutligen sätter på vår hemmagjorda avgaskrök och startar motorn är vi alla väldigt spända.

Motorn spinner som en katt och temperaturen går långsamt upp. Vi kör på ca 1700 varvtal och gör 6 knop i hamnen. Med hjärtat i halsgropen studerar vi termometern som visar 95 C. Den stannar inte riktigt där utan fortsätter att stiga. När vi sänker varvtalet sjunker dock temperaturen till det normala. Till viss del har vi lyckats.

P1140368-001

Motorproblem
Under tiden vi är på Vava´u märker vi att 2 av våra 3 tempmätare visar alldeles för hög temperatur då vi går för motor. Vi tror dock att den tredje mätaren visar rätt, då den ligger på 85 C. Men ack så är det inte! Motorn har legat precis under kokpunkten de senaste månaderna.

Vi funderar över vad som kan vara felet och kommer slutligen fram till två saker. Antingen är det värmeväxlaren som är igenkalkad och behöver bytas ut. Värmeväxlarens uppgift är att kyla vattnet i motorns slutna system. Om värmeväxlaren nu är igensatt kyls vattnet inte tillräckligt och motorn blir varm. Ett annat fel kan vara saltvattenspumpen. Detta skulle minska mängden kylvatten, vilket i sin tur skulle medföra att motorn blir varm.

Dessutom står vi inför ett annat stort problem. Medan pappa höll på att undersöka felet upptäckte han en 10 cm lång spricka i avgaskröken. Om denna skulle få för sig att gå av helt skulle varma avgaser och kylvatten spruta rakt ut i motorrummet, vilket inte skulle vara så bra.

Ja, här står vi här med två stora problem bara några veckor innan vi ska fortsätta till Fiji. Som tur är finns här en väldigt kunnig mekaniker som kommer på måndag och förhoppningsvis har några goda råd.

rostig avgaskrök...

rostig avgaskrök…

Människans girighet
Medan vi befinner oss på Vava´u får vi höra en förskräcklig nyhet. Riset i affärerna på ön är utblandade med plastkulor. Mer än 30 procent av riset är faktiskt plastkulor. Det beror på att det företaget som gör riset tjänar några extra öre på varje påse om de blandar ut det med plast. Detta är verkligen hemskt och jag blir förstummad av människans girighet. Allt tycks handla om pengar i denna värld som vi lever i!

Man kan fråga sig hur det egentligen är möjligt att det finns plastkulor i riset på Tonga.  För det första finns det ingen livsmedelskontroll som kontrollerar maten som importeras från utlandet. Dessutom skulle det aldrig gå att kontrollera dessa livsmedel eftersom de fattiga länderna inte har den utrusningen som krävs.

Tonga är ett av de fattigaste länder i Söderhavet och därför hamnar också alla dåliga varor här. Detta är väldigt orättvist och ett stort minuspoäng till hållbar utveckling. I de få affärerna som finns här finns det inte mycket mat och det flesta av dessa matvaror är antingen läsk, godis eller kakor. Allt fabrikstillverkat i Kina och i Indonesien. Det värsta är dock att dessa varor har så dålig kvalite att det borde vara förbjudet att sälja.

På hyllorna står olika läskflaskor som är tillverkade i Indonesien. De är delvis täckta med damm och etiketterna börjar falla av på vissa ställen. När jag vänder på flaskan ser jag att någonting har separerats och geggat ihop sig till en orange massa på botten. Vidrigt!

I affären finns också kopior av ett godismärke ”Mentos”. I början av vår vistelse här köpte vi en påse, men det visade sig vara väldigt äckligt. Till att börja med innehöll det aspartam så att det sprutade om det.  Dessutom smakade godiset något helt annat än Mentos brukar smaka.

Detta är att lura människor i fattiga länder. Om alla slutar att tänka på att tjäna så mycket som möjligt på andras bekostnad och istället bry sig mer om sina medmänniskor, skulle antagligen jorden bli en bättre plats att bo på.

 

 

Den tonganska kustbevakningen
Jag vaknar upp med ett ryck och går upp på akterdäck. Det blåser 15 knop och solskyddet flackar i vindbyarna. Det är gryning och det är endast jag som är vaken. Eftersom det är högvatten är vattnet väldigt klart och jag kan tydligt se botten på
12 meters djup. När jag vänder mig om för att hissa ner dingen i vattnet stannar jag upp. Där 100 meter bakom oss ligger en stor, grå militär båt med däckslamporna på. Motorn är på och kylvattnet rinner som en flod ur avgasröret. Den stora kustbevakningsbåten ligger ankrad, och ser ut att betrakta oss genom det tidiga morgonljuset.

Det knackar hårt på skrovet och genom ett fönster kan jag se en grå dinge med flera män i. Pappa går upp på däck och de kraftiga männen stiger ombord. De har grova kängor och mörkgröna militärkläder. På huvudet har de också olika baskrar som visar vilken rang de tillhör. Militärerna slår sig ner och förklarar att de kommer från huvudön, Tongatapu. De är nu på Vava´u för att kolla att allt står rätt till. Männen frågor om besättningen och båten. Sedan förklarar de vad de gör i det Tonganska vattnet.

Till att börja med, jagar de kinesiska fiskebåtar som illegalt trålar på runt Tonganska området. Det är dock svårt att hålla alla tjuvfiskare borta eftersom det endast finns en kustbevakningsbåt och denna skulle klassas som ett museum fynd i Sverige. De kraftiga och glada männen stiger ner i sin gummibåt då de ser att vi har den tonganska gäst flaggan hissad och att alla myndighetspapper stämmer.militärbåt

 

Hinderbana genom skogen
Orkanen Winston passerade oss för ett tag sedan och orsakade en del allvarliga skador. När orkanen träffade Fiji hade den vuxit till en kategori 5 med vindbyar upp till 400km/h. Skadorna blev då enorma och massor med människor blev hemlösa då deras hus förstördes. På sina ställen försvann 50 procent av skogen och ungefär 40 människor fick sätta livet till. Även Vava´u fick en del skador men dock inte i den utsträckningen. En segelbåt gick upp på revet, flera träd välte och några hustak flög av, men trots detta klarade vi oss bra.

Det är eftermiddag och solen står högt på himlen. Det är nästintill molnfritt och trädens mörkgröna kronor svajar kraftigt ovanför mig. Löven prasslar och palmerna står och betraktar mig, precis som de gjort så många gånger tidigare. Vägen som jag traskar fram på är lerig och jord fastnar under mina skor. Några vilda grisar bökar bland träden och flera fladdermöss svävar bland trädkronorna.

Jag rundar en krök och ser att en palm ligger vält över vägen. Dess stora blad är redan lite bruna vilket är ett tecken på att den håller på att vissna. Jag springer ivrigt fram till trädet och hoppar över det. Med en duns landar jag och glider fram på de hala löven. Skogen omkring mig ändrar karaktär och blir nu tätare. Jag rusar längs den smala stigen och hoppar över ännu en trädstam som ligger vält över vägen. Svetten rinner längs med ryggen och t-shirten är redan våt.

Framför mig ligger ett stort träd omkullvält. Det har grova grenar som spretar åt alla håll. Barken har på viss ställen fallit av, men under kan jag se att trädstammen är stark och fin. Jag tar sats rusar mot det omkullvälta trädet. Jag närmar mig snabbt och trädet blir större och större ju närmare jag kommer. Nu är tillfället inne! Jag springer upp på stammen och fortsätter längs en gren. Därefter hoppar jag över resten av trädkronan och landar med en duns på andra, 2 meter ner. Jag får åter kontroll över kroppen och rusar nu istället mot mitt nästa hinder.hinderbana

Winston!
Det hela börjar med ett litet lågtryck roterar nordöst om Vanuatu. I takt med att den åker i en sydostlig riktning ökar dess styrka. Den syns klart och tydligt på satellitbilderna och olika lokala väderstationer håller den under uppsikt.

Plötsligt, då stormen är flera 100 km syd om Fiji vänder den upp. Dess förutspådda bana är att gå rakt över Vavau. Ombord blir vi alla spända, men eftersom det är flera dagar till dess kan vad som helst hända. Två dagar senare är situationen helt annorlunda. Orkanen Winston har bildats och vindstyrkan är redan uppe i 150 km/h. Eftersom två stora lågtryck finns längre ner har orkanen ingen annan möjlighet än att gå i en nordostlig riktning, nämligen mot de Tonganska öarna.

En dag innan orkanen förbereder vi båten. Rullfockarna spänner vi ner med grova linor för att de inte ska komma i svängning. Även ställningen med solpaneler i akterna surrar vi med noggrannhet. Löst plockas ner, dingen surras till tusen och båten sjöstuvas.

Winston är här! Vindstyrkan är som mest uppe i 180km/ vilket motsvarar 90 knop. Regnet kommer från sidan och smattrar mot doghouset som om det haglade. Vi har väldigt stor tur då orkanen passerar 20 km norr om oss. Detta medför att vinden kommer från nordost och vilken  ger ett bra skydd. Det blåser dock och när jag sticker ut huvudet för att ta en nypa frisk luft, drar jag genast in det igen. Regnet som träffar mig känns som tusen nålar och mitt hår blir alldeles burrigt. Trots starka vindbyar, regn, åska och en del vågor klarar vi oss bra. Winston passerar och lämnar Vavau i fred…

Plötsligt gör orkanen något väldigt oväntat. Den vänder och kommer åter tillbaka mot Vavau, denna gång längre ifrån. Winston har ökat i omfång och blivit en kategori 4 med vindbyar upp till 160 knop som motsvarar 310 km/h. Detta är helt ofattbart och vi håller verkligen tummarna för att orkanen kommer att passera långt från oss.

När orkanen passerar är den 70 km norr om oss, vilket medför att vi är endast i utkanten av cyklonen. Det blåser inte mer än 100km/h och det hela känns som en stor och lång squall. Orkanen drar förbi under dagen och går mot Fiji.

När Winston träffar Fiji som ligger 350 km väst om Vavau har den vuxit till en kategori 5. Det blåser upp till 400km/h och orkanen är en av de största i Söderhavet. Det är under dessa vindhastigheter som olyckor kommer att ske. Hus kommer att förstöras och människor kommer att dö. Samhällen kommer att sluta fungera och sjukdomar kommer att spridas. Jag håller verkligen tummarna och hoppas att Fiji får så små skador som möjligt.
orkanens ögaorkanens öga

båt på rev ollie assa

Vädret
Vi befinner oss nu i mitten av orkansäsongen och har än så länge bara blivit träffade av en orkan. Vädret har för det mesta varit bra med en blå himmel och en gassande sol. Under några dagar har det dock varit regnigt med väldig hög luftfuktighet. Detta är som tur ganska ovanligt och vi är väldigt bortskämda med det fina vädret.

För tillfället är det väldigt varmt. Över 30 grader är vanligt i båten och temperaturskillnaden mellan dag och natt är knappt märkbar. Även vattnet har blivit mycket varmare sedan vi kom i oktober. Det är nu i slutet av högsommaren och alla ombord längtar till svalare tider.

Förutom att det är varmt och att solen skiner hela dagarna, sker också stora väderförändringar i Söderhavet. Norr om ekvatorn trycker passaden på och där blåser det ständigt 20 knop. En bit längre ner, vid ekvatorn är det mestadels stiltje. Som ni vet är denna del av jorden känd för sitt varma och fuktiga klimat.

Runt den Tonga är det för tillfället svaga vindar och en del regnskurar. Men detta kommer snart förändras då orkanen Winston antagligen kommer att dra förbi. Detta oväder bildades vid Vanuatu och har långsamt vuxit sig större. Vindstyrkan är ca 60 knop men i och med att orkanen växer kommer vindstyrkan också att öka. Problemet med denna orkan är att dess förutspådda bana är tänkt att gå rakt över Vavau, där vi för tillfället befinner oss.

Orkanerna genom tiderna brukar oftast gå från norr till sydost. Även denna orkan skulle kunna göra det, om inte två stora högtryck befann sig längre ner. De bildar tillsammans en vägg som trycker upp Winston, vilket medför att den antagligen kommer att passera över Tonga. Självklart är jag lite skraj, men eftersom jag redan varit med om en orkan innan känner jag mig ganska lugn.  När vi med säkerhet vet att orkanen kommer gå över oss kommer vi att förbereda båten så mycket det bara går och hålla tummarna.

Wakeboarding
Skolan är slut för idag och jag lägger med en lättnads suck undan skolböckerna. Vädret är väldigt fint och temperaturen i båten är över 31 grader. En bris kommer från öst och solskyddet flaxar med jämna mellanrum. Det är en perfekt dag för att åka till stranden. Vi gör oss redo och hoppar sedan i dingen för att åka den korta resan till den lilla ön.

I stället för att åka i dingen, hoppar jag i det svalkande vattnet med kitebrädan under armen. Jag stoppar in fötterna i fotfästena och greppar sedan linan med båda mina händer. Utombordaren vrålar och linan som är fastknuten i dingen sträcks genast upp. Eftersom dingen är full lastad med strandsaker tar det ett tag att komma upp i planing. Men efter några långa sekunder kommer jag upp ur vattnet och susar fram efter dingen. Vattnet är mörkblått och jag kan ana några silvriga fiskar en under vattenytan. Klipporna till vänster om mig sträcker sig längs hela ön och ger ett perfekt skydd för fiskar och koraller.

Jag svänger skarpt till vänster och känner hur farten ökar. Vattenbågen från kitebrädan är stor och jag lämnar efter mig ett långt vitt skum. Plötsligt vinklar jag brädan åt höger. Omedelbart åker jag i samma riktning och närmar mig vågen bakom dingen. Jag tar sats och hoppar. Det känns overkligt och för en sekund känns det som om jag befinner mig i viktlöst tillstånd. Allting tycks vara tyst och jag märker hur linan åter spänns upp när jag landar med brädan för att sedan fortsätta susa fram mot den lilla pittoreska stranden.
wakeboard